Lubba är min första ponny. Jag köpte henne år 2002 när hon var 4 år gammal. 

Hon har alltid haft järnhälsa, men hösten 2014 frågade jag veterinären om hon kunde ha drabbats av PPID eftersom hon blivit långhårig, men inte uppvisade några andra symptom. Veterinären ansåg dock att hon inte var en typisk PPID-häst.

 

Men under loppet av år 2015 började hon se allt tröttare ut, och förutom den långa vinterpälsen hade hon fått hängbuk och blivit muskelfattig, och hon försvarade inte längre sin position som flockledare. Dessutom fick hon strålröta, och klyftan i strålen hade blivit djup. Hon blev ”långtåad”, kissade lite men ofta och hade många inälvsmaskar. Hon verkade omväxlingsvis vara öm i ett av frambenen, men varken hovslagaren eller veterinären kunde se några tecken på fång. Jag hade dock ändå mina misstankar. Men eftersom hon inte hade fång, och årstiden inte var den mest optimala för tester, kom jag överens med veterinären om att avvakta.  

Vid veterinärbesöket upplevde jag att hästen fick ”milda” kramper. Hon fick panik under tandraspningen, stegrade sig och ramlade baklänges. När hon kom upp igen stapplade hon runt och hade svårt att stå på benen. Vi förvånades över reaktionen, men våra tankar leddes inte initialt till PPID, och fång kunde ju uteslutas. Fången visade sig dock i hovarna längre fram, men vi visste inte om det var ett nytt fall eller om det kom från den första hältan.  

Lubba innan behandling: 

De efterföljande veckorna upplevde jag flera och våldsamma krampanfall vid minimal stress, exempelvis vid utfodring eller om jag tog en annan häst ur fållan. Hon ramlade omkull, låg på sidan och hade kramp i 10-20 sekunder, och reste sig därefter upp för att gå in och äta. Varje gång trodde jag att hon höll på att dö. En dag ramlade hon på en påle som knäcktes så att hon nästan spetsade sig själv. Situationen var nu så ohållbar att hon var en fara för såväl sig själv som omgivningen. Jag slet nästan ut Google under den här perioden, och började i allt större utsträckning misstänka PPID, eftersom det också i sällsynta fall kan orsaka neurologiska symptom.

En kväll i januari sitter jag i mörkret på fållan med mina frustrationer och min pannlampa. Jag märker hur de små flugorna flockadas runt mitt gamla sto, men inte runt de andra hästarna. Och då slog det mig att jag en gång hört en anekdot om hur flugor samlas runt sjuka hästar. Det var då jag insåg att någonting var fel.  

Lubba mars 2016;

Jag kontaktade en ny veterinär som undersökte henne för PPID. ATCH–värdet låg en bit över 320 och plötsligt föll alla bitarna på plats. Hon började medicineras med ½ piller per dag, men inte utan biverkningar. Hon ville inte äta, hon var smal och deprimerad och det var svårt att få i henne pillren.

Jag vägrade att ge upp och testade med rivna äpplen, mash och mycket annat – hon SKULLE få i sig pillren! Ett nytt blodprov visade att ATCH låg på lite över 50, så det HADE en effekt, men dosen var inte tillräckligt hög och ökades till 1 piller. I det skedet hade hon precis börjat äta lite igen, men den ökade dosen tog oss tillbaka till utgångspunkten.

Efter ett par veckor fattade jag det tunga beslutet om avlivning, och veterinären var här med sprutan redo. Men just den dagen var Lubba pigg, och veterinären gav mig rådet att ge henne lite mer tid. Och det var som att allting vände den dagen. Plötsligt kom aptiten och musklerna tillbaka, hovarna blev friskare och hon återtog sin roll som flockledare. 

Lubba november 2016:

Tillvänjningsperioden var lång och tuff, men det senaste årets förvandling är fantastisk. Lubba kan vara ett av Jyllands dyraste gamla avelsston, men med medicin, rätt utfodring och vård trivs hon bra, och är idag en helt annan häst och får inte längre några anfall! Jag hoppas att hon har många goda år kvar, men vi tar en dag i taget. Det bästa rådet jag kan ge alla dem som håller på att avsluta behandlingen pga. biverkningarna är: Vänta ett par dagar! 

Mvh. Mie