Miina - En glad häst har nu börjat bli sig själv igen.
Nu är det ungefär åtta veckor sen min kära kallblodstravare på 23 år fick diganosen PPID. Jag minns det som igår, telefonsamtalet från veterinären som sa: Hon har PPID. Jag bröt ihop. Jag grät och grät. Jag var så förtvivlad, rädd och hade egentligen tusen frågor till. Jag minns att veterinären sa: Du ska vara glad att vi fångade upp det så tidigt! Och ändå var jag utom mig. Jag ville ju inte att min häst skulle vara sjuk!
Det började egentligen för några år sedan med återkommande hovbölder och blödningar i hoven. Då funderade jag inte så mycket över det. Hon kunde också snabbt få stora inflammationer i små sår. Jag tänkte att det hörde ihop med att hon har sommareksem.
Plötsligt på hösten 2021 började de lite större symtomen komma. Hon började bli lös i magen, och jag behövde tvätta henne där bak dagligen. Detta hade hon aldrig haft problem med tidigare. Jag började med probiotika och andra kosttillskott. Det hjälpte litegrann, men man förstod att det måste finnas en bakomliggande orsak.
Tandkollen hos hästodontologen var plötsligt inte så positiv. Tänderna hade börjat glida isär lite. Efter nya efterforskningar fick jag veta att det kunde hänga ihop med PPID.
När min häst plötsligt ändrade sitt beteende helt kunde jag inte utesluta PPID eller att något annat tokigt stod på. Hon blev plötsligt väldigt arg på mig när jag kom med utrustningen, drog åt gjorden eller rörde hennes mage. Hon bet. Hon var också mycket trött. Kunde plötsligt stå och somna på stallgången när jag gjorde iordning henne. Ute också, helt ur luften. Det var inte likt henne men jag tänkte att åldern kanske började ta ut sin rätt. Hon tappade också i rang och blev jagad i hagen.
Jag frågade min lokala veterinär om jag borde testa för PPID. Han sa att det inte var någon idé, då hon inte hade den typiska PPID-pälsen. Men jag kände att det var något som inte stämte. Vi körde därför den långa vägen till Bjerke djursjukhus för full utredning. De kollade igenom hela hästen, och vi åkte hem igen, glada för beskedet att det här var den friskaste 23-åringen de hade haft. Ändå ville jag inte ropa hej förrän svaret på PPID-provet hade kommit. Och som jag skrev i början, så slutade det i stor sorg.
Jag ägnade mycket tid åt att sätta mig in i sjukdomen, för att lära, förstå och reflektera. Jag kom i kontakt med många som hade hästar med samma diagnos. Jag läste också solskenshistorier här på Långt Hästliv. Det märkte jag gjorde mig gott, och jag försökte hitta motivation. Jag hoppades att jag en dag skulle kunna skriva en fin historia här. Och nu kan jag det!
Miina sattes in på läkemedlet så fort diagnosen var ett faktum. Vi började med en lav dosis i två veckor, innan vi ökade till en halv de sista tre veckorna före de nya blodproverna. Det tog inte lång tid innan jag märkte förbättringen hos henne. Hon verkade mer vaken, glad och slutade bita efter mig! I alla fall långt ifrån så mycket som innan.
Jag blev överlycklig när svaren på kontrollblodproverna kom. Värdena hade minskat från 97 till 7! Medicinen har haft bra effekt, och hon äter den glatt med frukt. Ett av mina bekymmer var om hon inte skulle vilja äta den men lyckligtvis är det ingen fara alls! Allt har blivit en rutin nu. Även om det är lite jobbigt att gå upp tidigt på morgonen om helgerna för att medicinera henne så är det absolut värt det!
En glad häst har nu börjat bli sig själv igen sakta men säkert. Jag är nu otroligt glad att vi fick diagnosen innan hon skulle på bete, annars hade hon lätt kunnat få fång. Jag vill verkligen uppmana alla som har en häst med ett eller flera av symtomen att testa sin häst. Och får du diagnosen så är det inte så svårt som det verkar, det är i alla fal min erfarenhet.
Tusen tack till de duktiga veterinärerna på Bjerke djursjukhus, här hemma och till Långt Hästliv för god hjälp och vägledning och information.
Med vänliga hälsningar
Stine Finsrud och Miina.