Det började egentligen med att både min veterinär och min hovslagare, tyckte att mitt gamla sto Pearl började bli allt sämre.

Hon hade en vildvuxen lång päls som det tog lång tid att fälla, och hon hade en märklig hållning som man kan se hos äldre hästar: hennes rygg var insjunken och musklerna ojämna.

Hon hade sedan tidigare dåliga bakben pga. spatt och överbelastning, men inget var så allvarligt att jag tyckte att det skulle vara dags för henne att lämna oss. Hon användes bara som avelssto och trivdes annars bra i fållan.

Veterinären rekommenderade att hon skulle genomgå en behandling som skulle normalisera hennes ämnesomsättning. Detta var år 2010 och Pearl var 19 år gammal.

Och vilken skillnad det blev! Hon verkade inte en dag över 10 år, och hon blev också friskare och pälsen blev kort och blank igen.

Hon gick på medicin i 5 år, kanske ännu längre. Hon hann få ett föl våren 2015, men hösten samma år orkade inte hennes bakben längre, och vi tvingades säga farväl.

Vi avbröt medicineringen en tid före avlivningen, och förvånades över den förändring som skedde. Alla gamla symptom förvärrades blixtsnabbt;  päls, muskler och aktivitetsnivå.

Jag kan verkligen rekommendera att man hjälper de äldre hästarna när de börjar bli gamla. Själv hade jag Pearl i 11 år, och därför kände jag att jag åtminstone var skyldig henne en värdig ålderdom, även om hon ”bara” var ett avelssto.

Charlotte K. Suldrup