Tidiga symtom på PPID
Normalt förknippar man PPID med de klassiska symtomen: Lång lockig päls, fång och muskelförlust. Men eftersom så många olika hormoner är ur balans vid okontrollerad PPID kan många olika symtom uppstå, och typen av symtom kan variera rejält från häst till häst. Dessutom utvecklar inte hästar med PPID de klassiska symtomen över en natt, och därmed kan de tidiga stadierna vara svåra att upptäcka.
Försenad fällning:
Innan en häst med PPID får den klassiska långa pälsen kommer man tidigare i förloppet att upptäcka att hästen fäller vinterpälsen senare än andra hästar, och på vissa områden på kroppen kan pälsen bli längre och grövre. Oftast kommer denna fläckvist längre pälsen att finnas på benen och käkarnas undersida. Samtidigt kan pälsen i områdena med längre päls skilja sig från resten av pälsen – den är i allmänhet ljusare än pälsen på resten av kroppen.
Men när är fällningen försenad? Exakt när en häst fäller är mycket individuellt. Det beror på var i världen man befinner sig, ljus, temperatur, hästens ras etc. Dessutom är den individuella variationen stor. Men om den egna hästen upprepade gånger är den sista i stallet som fäller bör man få den undersökt för PPID, särskilt om hästen är över 12 år gammal.
Fång:
Fång är ett klassiskt symptom på PPID, och nyare studier från England har visat att upp till 25 % av alla hästar med PPID har fång som enda kliniska symtom. Många hästar med PPID utvecklar inte klassisk fång, utan har ett långsiktigt förlopp med ömma hovar och ovilja att röra sig. Vid histologisk undersökning av hovarna identifieras hos dessa hästar förändringar som tyder på kronisk fång. Denna typ av fång kallas även subklinisk fång, och kan med tiden utvecklas till det klassiska fångförloppet.
Ökad törst och urinering:
Runt en tredjedel av alla hästar med PPID dricker och urinerar mer än hästar utan PPID. Den exakta orsaken till dessa symtom är okänd, men man tror att det beror på förändringar i hypofysen som sätter press på hjärnans törstcentrum, vilket får hästen att dricka mer. Om hästen dricker mer kommer den som kompensation även att urinera mer. Den ökade törsten kan också bero på förändringar i binjurarnas hormonutsöndring, vilket i sin tur påverkar njurarnas vätskeutsöndring, och därmed kommer hästen att känna sig törstig och dricka mer.
Det är inte så lätt att mäta om en häst dricker mer än normalt. Om du är osäker kan du jämföra hur mycket strö hästen behöver jämfört med de andra hästarna i stallet. Var också uppmärksam på om hästen mer ofta än de andra hästarna står med nosen i vattenkoppen. Vid misstankar om ökad törst och urinering ska du låta din veterinär undersöka hästen närmare.
Ökad svettning:
Detta symtom är mycket vanligt hos hästar med PPID. Det uppskattas att ca hälften av hästarna med PPID har detta symtom i någon utsträckning. För vissa hästar med PPID beror det på att den extra långa pälsen försvårar regleringen av kroppstemperaturen. Men hos andra hästar med obehandlad PPID kvarstår symtomen även när hästen har klippts. Den exakta kroppsliga mekanism som orsakar symtomen är dock inte känd.
Upprepade infektioner:
Immunförsvaret hos hästar med obehandlad PPID försvagas, vilket gör dem mer mottagliga för infektioner. Infektioner kan uppstå i olika delar av kroppen: Hudinfektioner uppstår ofta, och både bakteriella infektioner och ringorm är vanligare hos hästar med PPID. Dessutom tar sår och revor i huden längre tid att läka. Hovbölder och White Line Disease är också vanligare hos hästar med PPID. I luftvägarna kan bihåleinflammationer och lunginflammationer uppstå. Vid alla typer av infektioner kommer det att ta längre tid för hästen att återhämta sig, och det kommer även att krävas en längre behandlingsperiod än för hästar utan PPID.
Hästar med PPID kommer ofta att ha större parasitbörda än andra hästar, eftersom de har svårt att själva läka infektioner. När hästens immunförsvar är nedsatt trivs inälvsmaskarna.
Beteendeförändringar:
Slöhet och sämre ork är ofta ett av de första tecknen på PPID. Men eftersom det sker gradvis och med tiden kan det vara svårt att upptäcka detta i början. Om det beror på PPID kan flera olika mekanismer vara inblandade: Hästar med PPID har förhöjda nivåer av hormonet ß-endorfin, som även kallas kroppens eget morfin eller "må-bra-hormon". Det har en lätt bedövande effekt på hästen och kan göra den matt. Men den försämrade orken kan också bero på att hästen har en infektion i kroppen, eller smärta på grund av ex. subklinisk fång. I vissa fall kan hästen nästan verka deprimerad.
Nedsatt ork är ett mycket ospecifikt symtom, särskilt om det är det enda symtomet. Därför kommer det ofta att krävas en större utredning för att veterinären ska kunna identifiera orsaken. Man kan alltså inte basera en PPID-diagnos på bara detta symtom i sig.
Infertilitet hos ston:
Äldre ston kan ha en oregelbunden brunstcykel och ha svårt att bli dräktiga. Detta är ännu mer uttalat hos ston med PPID. Det kan antingen bero på att de hormoner som ansvarar för brunstreglering är ur balans, eller att stoet har drabbats av livmoderinfektion, vilket gör det svårt för dem att bli dräktiga.
Hos vissa ston med PPID kan även en kontinuerlig mjölkproduktion observeras, även om de inte har fölat.
Neurologiska symptom:
I avancerade fall av PPID kan hästarna utveckla neurologiska symptom. Detta kan ex. vara ataxi, huvudsakligen i bakpartiet, som vid mildare fall kan framstå som dålig balans, men som vid allvarliga fall kan få hästen att vackla omkring.
I sällsynta fall har hästar med PPID blivit blinda under sjukdomens senare förlopp. Både balansproblem och blindhet anses bero på att förändringarna i hjärnan har växt så mycket att de sätter press på omgivande vävnad, i synnerhet på synnerven, som ligger nära hypofysen.
Andra förändringar:
Nyare studier har visat att hästar med PPID är mer känsliga för förändringar i gaffelbanden, och nedbrytningen av ligament är också kraftigare än hos hästar utan PPID. Därför bör även äldre hästar med gaffelbandsskador testas för PPID.
Av den långa listan över symtom framgår att PPID är en komplex sjukdom som kan visa sig på många olika sätt. Varje häst är individuell, och det finns många olika kombinationer av symtom. Därför kan man inte ställa diagnosen baserat på ett enda eller ett par symtom, men ju fler symtom en häst har, desto mer misstänksam bör du vara. Som tumregel bör man låta sin häst undersökas för PPID om den är över 12 år gammal och uppvisar två eller flera ospecifika symtom (ex. minskad ork eller utebliven brunst).
Pälsförändringar är dock mycket specifika för PPID, och man bör därför undersöka sin häst för PPID om man observerar dessa hos en häst som är 12 år eller äldre.